En del partier i boken skummade jag mest bara igenom då det är mycket bakgrundsmaterial från Anders Breiviks tidiga barndom där han beskrivs som en enstöring med ostabil mamma och med många olika stödfamiljer, till en lika ensam 30-årig man som sitter instängd på sitt rum hemma hos mamma och är helt besatt av att planera ett i vår tid värsta dåd, tills han flyttar ut på den ensliga gård där han sliter dag och natt för att tillverka den bomb som den 22 juli 2011 ödelägger delar av centrala Oslo och dödar åtta personer, och dessutom planerar för den massaker som sedan sker på Utöya där ytterligare 69 ungdomar får sätta livet till samma dag som bomben i Oslo sprängs.
Tänk om denna Anders Behring Breivik använt allt sitt driv och beslutsamhet till något gott istället...
Jag vet som sagt inte om boken gav mig något svar på hur något så ofattbart kan hända och hur ett så våldsamt dåd kan planeras och utföras av en enda, ensam och galen människa. Kanske boken då skulle ha varit skriven av en psykolog och inte av en journalist. Vad rör sig egentligen i en sån människas hjärna, och var ifrån får han kraften och drivet till att planera detta dåd och sedan fullfölja det? Han måste enligt min oprofessionella bedömning vara extremt självcentrerad och helt sakna empati. Och har han ingen som helst självkritik? Han verkar inte för en sekund i sin ensamhet ifrågasätta sig själv och sina idéer. Han trodde fullt och fast på att hans ideologi var den ända rätta, och att det dåd han planerade i sin ensamhet var den enda rätta vägen att gå.
Hur kan en så ensam människa utan stöd från andra, utan hejarop och pepp och utan en gemenskap utföra och genomföra något så extremt?
Åter igen, varför inte använda den kraften och det drivet till att göra något gott istället...
Minnesmärke vid Utöya
Jag läser boken just nu och är i slutet. Håller med dig i det du skriver om att man kanske inte får något svar, skumläste en del... Det är helt uppenbart att ABB har en mycket skev verklighetsbild där han ser sig själv i centrum tycker jag. Så otroligt tragiskt!
SvaraRaderaKram
Verkligen tragiskt! Vilken skräck och vilken fasa ungdomarna på Utöya måste ha känt, och vilken hjälplöshet de föräldrar som tog emot telefonsamtal från sina barn och förstod att barnen var i fara men inget kunde göra måste ha upplevt. Det är svårt att ta in och förstå. Det är något som bara händer på film.
SvaraRadera